...
Jag är trasig. Det gör så jävla ont.
Godjävlamorgon
Det blir inget godmorgon idag. Ändå har jag sovit 8 timmar första natten på evigheter, jag låg t om nerbäddad i sängen 21.45 men det hjälps inte idag.
Har iofs vaknat flera gånger inatt och drömt de mest konstiga... att min bil lade av, motorn var helt väck. Ont i magen. Om min farbror och att jag i samma veva bodde i något så litet som nere i Eskilstuna. Att jag jobbade på ett reningsverk, skyfflandes inget annat än bajs och jag höll på o spy.
Upp ur den varma sängen, brr... någon skriker i örat på mig... funkar inte när man lagt sig med spänningshuvudvärk som går långt ner i axlar och skuldror...
Upp, slå på dator, boka och köpa tågbiljett för det har någon glömt bort kvällen innan... SJ´s bokningssystem ska självklart bråka o lagga vilket gör att man får ombörja bokningen 4 gånger...
Upp efter en halv kopp kaffe med knappt öppna ögon...
Kasta på sig ytterkläder innan sängvärmen ens gått ur kroppen... kylan biter sig in under kläderna innan man ens satt foten utanför dörren.
90 sekunder på sig att skrapa bilrutorna... redan 5 minuter sen...
Räcerfart till tåget som ska ta den kära särbon till sitt arbete och hemstad...
Ut och in ur det skinnsäte som just börjat gå mot lite av kroppstemperatur efter stolsvärmen som varit på i 4 minuter... puss, hej... and off he runs...
Leta spade...
Hacka sönder min ramp som bildats i min parkeringsruta... för att DE DÄR JÄVLA IDIOTERNA som jobbar som fastighetsförvaltare enbart tar de park-rutor de orkar med och min är den enda av två kvar som de inte tagit av sammanlagt 35 park-rutor... så när jag åker upp på det som är packad snö och is i min ruta så är det som och köra upp på en förbannades jävla ramp vilket gör att jag dunsar i med mina sport-lister på bilen som går djupare ner än original-lister = listerna börjar bli så tilltygade att den första i fram sitter halvlös...
Hacka, hacka, hacka för kung och fosterland, skotta, skotta... hacka, hacka... klockan 07 om morgonen!!
Haaaaallåååå peeeersonaaalen! Behöver jag berätta att jag tröttnade efter halva rutan för att med en värkande rygg och men ½ kopp kaffe i kroppen skotta och hacka is, stressa innan kl 07 på morgonen borde fanemej vara förbjudet!!
Nu jävlar ska här hinkas kaffe. Fridens!
...
Awesome. Det går äntligen lite lättare, det är fortfarande uppförsbacke i 90 graders vinkel som gäller men jag har hittat lite ny energi.
<3
Fan fan fan
Precis så som Thåström sjunger.
Förr kunde jag ha dåliga dagar, de dåliga dagarna har förvandlats till veckor numer. En dålig måndag... fortsättningsvis en kass tisdag = hela veckan suger. Jag är pessimistisk som aldrig förr, kanske håller jag till o med på att bli bitter. Fan vet.
Någon jävel ser till att dra undan mattan under mina fötter så fort minsta lilla möjliga skulle kunna klarna.
Det är så frustrerande att jag orkar inte ens bli förvånad. Inatt drömde jag att jag gav upp på riktigt igen. Mitt i allt blev jag väckt av en särbo som undrade om han skulle hämta smärtstillande eftersom jag tydligen hade en oregelbunden och tidvis hyperventilerande andning.
Det är ångesten för att det inte är på riktigt. Svarade jag. Jag tog på döden, luktade på den och smakade på den i nästan både själ och kropp. Det var skönt men fortfarande inte på riktigt.
En något klarare uppdatering rent fysiskt. Kroppen läker enligt prover och jag har mått lite bättre för var dag, har en mindre anstymmelse till feber idag igen men inte ens det förvånar eftersom jag gått med denna inflammation ett tag nu och bakterierna är envisa.
Jag hade en s k "löneförhandling/löneutvecklingssamtal" förra veckan. Det resulterade i, trots hållna budget samt arbetsuppgifter från enkom MIN sida, jag har ökat omsättningen enbart på en månad med 38% mer än målsättande summa som var satt... för det var jag värd en endera fortsatt skitlön som jag redan innan gått med på att SÄNKA innan för att jag är god och lojal inför en bättre lovande framtid samt karriär ALTERNATIVT får jag jobba hårdare och enbart för ett bonussystem där jag måste öka dagens 38% i förhöjning till 50% ytterligare för att knappt få ut två tusen mer... vilket innebär att skulle jag anta alternativet "bonussystem" och ligger kvar på dagens +38% i ökning så skulle jag få ut 3000 kr MINDRE, ja, du läste rätt MINDRE än vad jag har i lön idag.
Jag är blåst, utnyttjad och känner mig smutsig. Lusig.
JAG KAN HOPPA UPP OCH SKITA PÅ VILKET JAG OCKSÅ FICK BEKRÄFTAT ATT JAG SKULLE FÅ BÄTTRE BETALT FÖR EN DEGRADERING FÖR ATT JOBBA SOM SKIFTLEDARE PÅ MCDONALDS!!!!!
Jag försöker igen att resa på mig för att förbereda mig på krig. Till dess ska jag fortsätta slava och få ut likvärdig lön med en 18åring, okysst och dum i huvudet. Antingen dör jag bara eller så får jag resa på mig.
Nej, jag ska kriga. För allt jag är värd. Kommer aldrig mer att samarbeta eller arbeta ihop med av mina bättre vänner, dolken sitter fortare än du anar i ryggen, du har inget för att vara lojal eller snäll idag. Men jag tar det egentligen inte personligt, det är business - inget annat. I krig och affärer är allt tillåtet... så beware.
Jag rustar för krig. Ska bara bli klar med detta brytihop.
Idag utstrålar jag inget mindre än skit för att det är skit och tydligen är jag värd all skit i världen. Så är du inte min vän så kan du bara krypa ur det jävla hål du kom ur så länge du inte kan känna någon slags jävla moral eller lojalitet till de människor i din närhet som kallas vänner! Business eller inte, go and fuck yourself är du snäll.
Död och återuppstånd
Vägen in till sjukhuset gick bra, fick stanna och kräkas naturligtvis några gånger, blev satt i rullstol och upp på bår... sen såg jag mest sjukhustaket.
Och det gick undan för jag hade så dåliga värden och höga halter av bakterier.
Pang in på röntgen av alla inre organ, två njurar som svullnat upp och blivit 3 njurar tillsammans, en svullen lever... kanske inte så konstigt att jag kräktes som jag gjorde.
Pang, en nål i handen med flera krusiduller på som såg ut som ventiler... 1 påse med vanligt dropp, 1 flaska med antibiotika i nålen till handen och en ytterligare med lite morfin. Rätt snart var jag i himmelen.
Det kändes som jag hade blivit överkörd av två bulldozers i 210 km/h, det gör det iofs fortfarande men det blir bättre för varje dag.
Idag kan jag gå en sådär 25 steg innan det börjar göra ont och jag måste vila. Det kommer inte längre svart och enbart blod heller när jag går på toa. Skönt. Hade nästan glömt bort hur man kissade och det kändes.
För första gången idag så har jag inte haft feber på en vecka. Jag har nästan aldrig haft så här ont inuti... njurbäckeninflammation är inte att utmana. Nästa gång tänker jag skita i skitläkare som skriver ut fel medicin och åka direkt till sjukan tror jag. Vill aldrig mer må såhär.
Men det blir bättre. För varje dag.
Lust
Hon är egoistisk, arrogant och rent av elak numer. Det är första gången i mitt liv jag lär känna henne så på riktigt. Nog för att hon kunnat vara elak tidigare men inte på detta vis. Sättet hon utesluter en ur familjen bland fler andra. Ett minne som bubblade upp ur mig igår utspelar sig på en utlandssemester där jag är 14 år gammal, har fått bjudit med mig en vän, sittandes med nästan hela familjen samlad förutom syster säger hon till sin make "usch vad jag inte tycker om L´s blick, hon är så lik sin far att det blir äckligt". Det är ord som jag för alltid kommer bära med mig. För jag skrattade, åt glass med min bästis på den tiden bordet mittemot, hade inget gjort. Orden var nog tänkta att viskas fram till min styvfar men med lite sprit innanför västen sade hon det högre än vad hon tänkt. De orden har som för alltid byggt ett bo i mig. Jag hade ändå nästan glömt det. Men när hon är så elak som hon är kommer just bland annat den elaka kommentaren tillbaks. För hon ångrade sig inte, hon log medans hon tittade på mig och sade det. Hon log. Jag frågade självklart vad hon menade med det och gav påtryckningar om att det inte var ok. Då fick jag höra att jag var uppkäftig, hade öron som hörde vad de ville höra och att jag skulle bry mig om mitt eget och inte vara så nyfiken.
Detta blev också en ganska hård stämpel av skam i mig eftersom min dåvarande bästis som satt bredvid mig hörde alltsammans och tyckte det var obehagligt att höra min mamma säga det som hon sade.
Så i ilskan satte jag mig i bilen. Åkte än en gång ner till solariumet och trots intensivt medicinätande i form av penicillin så tänkte jag att jag kunde må bättre med lite sol och bränna på min så bleka kropp. Det var stängt, igår igen. Irriterande. Utan ens en lapp.
I min lusta kastade jag mig i bilen igen. Åkte genom nya villaområdet i byn och drömde mig bort. Där skulle jag absolut inte ha några problem att bo i framtiden. Så otroligt fint med fina arkitektrena ritade hus. En dröm.
Färden gick vidare. I stereon spelades den musik jag behöver när jag är nere.
Persiennerna var nerdragna överallt i min mormors gamla villa, men det lös innaför. En ny syn jag vant mig vid att se av de nya ägarna. Otroligt tråkigt men alla är vi olika I guess. Det huset har jag bott i delvis, hämtat kraft och styrka när jag behövt det bäst och en annan mammas hand - min mormor. Det huset har hon byggt med egna händer och för egen maskin ihop med min morfar jag aldrig hann träffa. Det ligger mycket själ och känsla i det huset när man kliver innanför dörren. Det känns. Men det luktar nog inte ens mormor där längre.
Jag styrde vidare ut bland skogar och hamnade några mil bort utanför mitt första barndomshem. Där finns inget att hämta kände jag direkt. Men jag lät mig utforska ett par andra gator där det en gång fanns så mycket glädje och barnaskratt. Spring i benen. Ro.
Ute på landsväg igen upptäckte jag andra arroganta människor som egentligen inte alls skulle ha körkort. På samma olycksdrabbade vägsträcka av 3 km där min forna morbror kört ihjäl sig i samma dimma som var igår, samma vägsträcka körde en barndomskamrat och bästis från samma gata där barnskrattet infann sig ihjäl sig på. Tankarna började gå åt det hållet allt mer. Ska jag dö nu? Ingen mobiltelefon, inga glasögon i mörkerkörning... jag är just snygg själv jag.
Jag avbröt landsvägskörningen, åkte in mot fornlämningarna en bit söder om byn, klev ur bilen i mörkret och drog in den kalla vinterluften. Rökte. Grät. Andades.
Åkte vidare genom "troll"-skogen, tog genvägen istället, landsvägen blev för obehaglig. Den skogen är verkligen som att kliva in bland tomtar och troll. Den är underbar nu även vintertid fick jag se. Så otroligt fantastiskt vacker. De har dessutom breddat vägen till min stora glädje, annars får man stå på bromsen när man får möte för det är sådana backkrön, upp o ner bland berg och dalar att det kittlar ända ner i knäna och upp i halsen från magens pirr. I stereon spelades nu Enya´s "on my way home". Det gav en riktig sagan om ringen-känsla. En overklig känsla och nog för att jag känner varenda kurva i denna skog sedan innan och utan men där och då släppte jag ut adrenalinet och lättade inte direkt på gasen. Det är 70-väg där och man kan nog säga arrogant att jag varit av med kortet för länge sen om farbror blå stått där. Men det var skönt och gav utlopp för många känslor.
Väl hemma ville jag inte riktigt vara hemma. För jag återfick en liten lust i min själ och kropp igår. Den bor kvar idag. Och jag gör allt jag kan för att fokusera på den lusten istället för andra ledsamheter.
Och mig veteligen så är lust bra. Lust till livet. Lust att komma tillbaka.
Över och ut.
Humöret
Det jag tänker skriva härefter nedan är ilska, ren ilska. Och jag skiter fullkomligt i om det passar eller inte för jag är argare än någonsin.
Det är ok att jävlas med mig, det är ok att stampa och trampa på mig när du inte lever i mitt liv familjärt MEN trampar och stampar du på mig, hugger mig i ryggen oprovocerat och försöker senare vinna min sympati genom att smöra för att i nästa stund äta upp hela handen på mig OCH dessutom kallar dig min mamma - då kan jag bara säga: fuck you right back!
Hur man kan vara så jävla dum och utesluta en när något är förutbestämt sedan innan med familj för att sedan stå och säga "nej men oj då, vad tråkigt för dig, vi tänkte inte på dig...". TACK så jävla mycket. När fan tänker någon överhuvudtaget på mig? Det finns familjemedlemmar som gör det men just i denna stund så är det ett "happening" vi planerat för just en av de familjemedlemmarna.
Tack och bock.
Gör man så, en gång efter flera med vilje så har jag inget annat kvar att säga förutom just fuck you right back och det kommer inte komma en chans till att bygga något sunt på detta alls. Som jag trodde, mitt dumma jävla jag.
Jag tror jag ska döpa om mig till Finskt Vrede AB. Tack för mig.
Hej, jag är en tjockis
Att vara född rastlös är som att hoppa och skita samtidigt har jag kommit på. Tänker inte beskriva varför och mer detaljerat om det idag heller.
Att äta brieost med salami på bröd klockan nästan fem om morgonen är inte så jävla dumt det heller. Hej och välkomna till min nya tjockiskyl med bara så jävla fantastiskt mycket läckerheter läs skitmat som jag enligt min plan och diet egentligen inte ens får göra en anstymmelse till att glo på!
Hej och välkommen ångest, jag kan inte sova tack vare ett nytt ångestmoment som jag tillät min arbetsgivare lägga på mig tidigare igår kväll. Karusellen snurrar bara mer och mer och lite till... när fan ska allt bli bra egentligen? Kan någon snälla kasta på mig ett nytt jobb? Det här har jag verkligen inte lust eller ork till... har inte haft de sista månaderna som problemen varat heller men nu är måttet rågat. I give up!
Letar en fin takkrona till middagsbordet i v-rummet, ikea.com nästa.
Och som min goda vän och den bästa Thelma skulle ha sagt avslutningsvis -"Nämen det är, Gott folk! Det är den som luktar bajs!".
Primitivt mord
Idag orkar jag inte. Jag har noll livslust. Jag vill inte ens.
Jag vill bara dö. Mord på mig själv har jag redan begått genom att ens tappa livslusten och att tillåta andra göra mig illa. Men att dö. Ja. Nu tack.
Min arbetsgivare önskar jag helvetet för att ha förorsakat dagens brytihop.
Det enklaste vore bara att dö.
Jag orkar inte mer. Låt mig bara dö.
Idag är ingen dag. Imorgon behöver heller inte vara någon. Jag känner total avsmak för hela jag och hela mitt liv.
Barndomsminnen
Pratat i textform för inte alls en lång stund sedan med en av de bästa jag har i mitt liv också, fröken Magnusson. Hon påminde mig om att hon finns där. Och som med alla de bästa jag har i mitt liv så är ni som min familj. Ni är det skäl som gör att jag vill vara kvar i jordelivet och värmer min frusna själ dessa dagar.
Tack alla fina för att ni ger mig glädjen och äran att finnas i mitt liv. Det betyder så mycket. Om ni bara visste.
Dagen har till stor del tillbringats med huvudvärk. Saknar verkligen mina glasögon och ska ta mig in till stan till veckan som kommer för att få ett nytt recept och beställa nya. Klarar inte av den här huvudvärken och ständiga kisandet. Har ont i ögonen.
Ska nog göra som många andra gör denna gång, ta och köpa två brillor på en gång... utifall jag skulle råka köra över ett par till brillor eller dylikt. Ugh. Alltid bra med ett extrapar... då kan andra paret ligga i bilen ex och andra hemma eller på jobbet så jag slipper släpa de med mig.
Eller så kanske jag bara skulle hitta senilsnöret jag fick för ett gäng år sen för att slippa det här. Nää, det får bli två stycken när jag ändå är igång. Det suger fett att vara utan los brillos.
Kvällen och helgen blir mys i allra högsta grad. Ikväll blir det namnam-middag ihop med min kära särbo och eventuellt extra sällskap av bror med flickvänn... kanske lite vattenpipe-rökande och spel på det. Lugnt och skönt alltså. Imorgon är planen en skön hemmakväll med en av de bästa också, min kära, beloved Thelma. <3 Hoppas det verkligen blir av för hon gör verkligen alltid det sämsta till det bästa med att bara finnas, hennes sällskap är bland det bästa och roligaste jag vet.
Nu är det dax för denna fröken J-slusk att tvätta det skitiga håret efter 4 dagar av intensiva hårinpackningar och trots att jag nu duschar 2-3 ggr om dagen för att få bort den smutsiga och onda känsla i kropp+själ så har jag inte duschat en enda gång idag så det är hög tid nu.
Ha en underbar helg alla och kärlek till er alla, som finns och som gör mitt liv bättre än något annat.
Handikappat pucko på språng
Trots att jag nu på en vecka, förlorat och är glasögonlös med huvudvärk, insett att endel familjemedlemmar inte är vad de borde vara och därmed funnit mig mer än deprimerad så funkar livet.
Det är ok idag. Jag är trött som vanligt, det är svinkallt men det funkar.
Snön tycks aldrig sluta singla ner här, det verkar aningen som om norrland flyttat sig neråt även om jag inte bor alltför långt från norrlandsporten som de kallar det.
Livet är ok men inte mer. I´m still hanging in there.
Jag gör inte mitt bästa kanske men jag försöker iaf. Bättre än inget.
Mitt nya dagliga mantra är;
Tänk positivt, det kunde alltid ha varit värre. Tänk konstruktivt och kreativt.
Ironiskt oftast men sången är rätt rolig "allways look on the bright side of life".
Du är värd bättre.
Jag är faktiskt värd mer och bättre än människor som trampar på mig. Självvärde. Insikt.
Fortsätta blicka framåt. Våga drömma och sätta upp nya spikar som mål.
Det viktigaste av allt kanske, en människa är rent utrotningshotad utan drömmar och hopp. Likväl mål.
Att tillåta dig skratta och le.
Utan detta blir man också otroligt deprimerad. Har numer le-terapi med mig själv i 2 timmar om dagen, jag ler åt ingenting för att så småningom här och där kan jag inte låta bli att skratta för att jag ens gör det. Man har inte roligare än vad man gör sig. Alltså funkar det.
You can´t play on broken strings.
Long time no see. Sorg. Olycka.
Känns som det var ett år sen jag var inne här för att skriva av mig. Ibland känns det som om det är lika bra för jag har inga roligheter alls att dela med mig nuförtiden.
Det är mest tråkigheter i ärlighetens namn. Jag finner mig mest vara olycklig.
Efter lite funderingar och grubbel har jag hittat roten till det mesta onda och det är till stor del jag själv. Mycket tankar om ångest och död har kommit tillbaks.
Jag fantiserar och iscensätter allt mer ofta min egen död, i mitt huvud då. Antingen fixar jag det igen, själv den här gången eller så drar jag faktiskt det kortaste strået. Det känns faktiskt så. För jag är oändligt besviken på mig själv och min självkänsla som självegendom har inte fått sig en rejäl törn utan börjar kännas som totalt utrotningshotad. Den som annars varit stor och god, jag har haft rejält tur men också förtjänat den tidigare för ingen annan än jag själv har jobbat mig till den. Men orken numer börjar kännas som helt bortblåst såväl som viljan. Också detta, allt detta är mitt eget fel. Jag har ingen annan att klandra än mig själv för att jag låter människor och väsen finnas i mitt liv för att enbart skada mig.
Jag har återuppbyggt mitt destruktiva beteende att förlåta sådana människor och låta de fortsätta att demolera mig tills jag nästan försvunnit ner i gropen och knappt orkar pusta "hjälp" eller kanske främst "stopp och belägg, du trampar inte på mig".
Jag är svag. Riktigt svag. Jag förbannar ingen annan än mig själv.
Bland timmar av tårar bland kuddar försökte jag sätta ord på året som gått. Det blev såhär ungefär, utan inbördes ordning;
Jag vann och förlorade mitt livs kärlek i ett slag. Jag kämpade, budade och slogs med klor för att få det boende jag vill ha - således en helt okej bostadsrätt. Jag träffade en större ulv i fårakläder tillika fiende som jag höll en aning allt för nära, delvis jag sov med min fiende - herr W. I sorg och bland rädsla släppte jag in en gammal och trogen kärlek som delvis beskyddare in i mitt liv igen.
Gravid. Abort. Stor tacksamhet för en av de största och bästa vännerna jag lärt känna allt mer under året. Stor saknad efter andra bästa vänner som ändå funnits där i sorg och tårar med stöd på avstånd.
Jag lärde känna en ny stor kärlek i mitt liv, min systerson, vackra skitunge. En biologisk syster förlåten mot all förmodan och tillbaks i mitt liv på nästan ömsesidiga villkor av relationen, vi är inte ense jämt men vi har beslutat för att behålla freden och ha en rak kommunikation - so far, so good.
En till fiende - min arbetsgivare. En av de bästa klokböcker och bästa jag har turen att ha i mitt liv - Jessica. Blod är inte tjockare än vatten återigen - alla familjer har sitt ska sägas men de delar som skulle vara min familj är inte det.
Avslutas med: Jag vill inget annat än att dö allt som oftast den sista tiden.
Strax innan jul frågade en av mina närmsta vänner hur jag egentligen hade det efter att ha berättat om sitt egna trauma under årets gång och jag kunde inte förmå mig till att berätta hur illa ställt det egentligen är, jag gav inga speciella detaljer mer bara ett lopp av det hela och att jag är "ok" ändå... hon svarade raskt och oförvånat i textform -"Jag ogillar starkt människor som ger sig på andra när de inte sopat rent framför sin egen dörr!!!". Jag har hört det förut och det var nog bra att hon påminde mig själv så jag inte helt och hållet förlorade mig själv i min egen självömkan även om det var andras beteende hon påpekade och inte mitt eget.
En annan god vän som jag i textform lät veta att min egna biologiska bror ville och försökte strypa mig på julaftonsnatt samt hotade mig till livet fanns också där. Som den klokbok hon är både knäppte hon mig på näsan och påminde mig om att inte låta folk trampa på mig, vilket jag själv tillåtit så länge nu... bara dagen innan nyår på ett fik här istan såg jag henne i ögonen om än för skamset och lovade att låta det bli andra bullar, det skulle vara mitt nyårslöfte, att ändra detta destruktiva beteende för vad än någon säger så är det jag som låter dessa människor trampa på mig och det är inte ok.
Det är inte ok att ta "örfil" efter "käftsmäll" och hålla käft för att man blivit manipulerad och itutad att man inte är värd mer. Inte ok.
Det är bra med galenskaperna nu. Jag orkar inte mer.
Jag har också lärt mig att ju mer jag har min biologiska mor med man, deras destruktiva äktenskap samt min destruktiva bror i mitt liv desto sämre mår jag. Jag mår uruselt. Och än har jag inte kommit till den punkten att jag "tänker dö" som i, jag faktiskt tänker ta livet av mig... jag är fortfarande på punkten "om jag var deprimerad förr så vill jag dö nu". Det finns en gnutta livsstrimma kvar men så mycket mer än så är det inte.
Jag är inget offer. Jag skriver inte för att få ömkan och "stackarns". JAG SKRIVER FÖR ATT VINNA KAMPEN UR DETTA HELVETE. Jag måste bara hitta tillbaks till lite av mitt gamla jag, min vilja och min lust.
Det är en "bumpy" start på det nya året men jag försöker. Om jag så än måste klippa med dessa som hittills jag värnat så om så måste jag, jag har gjort det förr och jag kan göra det igen. Alltså vet jag att det efter regn kommer solsken men denna gång handlar det inte om en familjemedlem utan tre stycken. Vilket beslut jag än tar så är jag övertygad om att det i slutändan ordnar sig.
Jag letar efter långfingret som normalt sett brukar kunna åka upp i takt med foten som jag annars brukar ställa ner men när det är familj så är det långt mer komplicerat och svårare än så.
Rubrik saknas
Till det grät jag ögonen ur mig till bland annat filmen "vid din sida" med Julia Roberts och Susan Surandon, ätandes några lussebullar ihop med kaffet som knappt blev rört eftersom jag mest kunde använda min hals och mun till hulkandes av gråt.
Just sådana filmer tar knäcken på mig när jag inte är helt 100 i hela mitt liv. Jag gråter som om jag är otröstlig. Jag är mer känslig än vanligt för jag har fått på skallen helt oprovocerat av en påverkande arbetsgivare som käkar upp min fritid. Så mitt skinn på näsan har fått sig en törn och det jag normalt sett brukar tåla i pikar som kommentarer funkar inte just nu.
Endel är varskodda, främst familj och minsta lilla pik kan få mig gråtandes kan jag känna men också gå i taket på ett sätt som jag bara gör när jag inte är helt ok. Det resulterar i att jag också går min väg för jag vet att det går över men det är för jobbigt att hantera det när jag vet att jag annars så bra inte bryr mig.
Utöver det så energiboostar jag och har egenterapi i form av att måla, lyssna på väldigt mycket Enya och försöka fortsätta stå stadigt med båda fötterna på jorden. Trots att det är svårt men jag återfår mycket harmoni och balans i form av det.
Detta har alltid varit det jag gör när jag behöver gripa rötterna hårdare i jorden jag står på. Jag ska inte glömma att jag också har stöttepelare med i detta, utan mina vänner som peppar och påminner mig om "det där är inte ok, det ska inte du ta!" samt väldigt goda bekanta som kastar ut linor för att hjälpa mig ur detta med sina kontakter så vore jag inte så mycket. Jag är er alla otroligt tacksam och står er i stor skuld.
Jag älskar havet och använder mig ofta metaforer av det som hör till havet till livet sig självt.
Jag och min båtkropp har tappat förtöjningen till den stora hamnen och driver någonstans ute på okänt, mörkt vatten men jag, utifrån min lilla akter så kan jag se alla kompisbåtar från den mindre lilla båthamnen lysa med sina lanternor och göra allt för att driva in mig för att sedan förtöja mig.
Jag är er evigt tacksam för att jag har er alla.
Idag kommer lillpruttas med sin mamma tillbaks hit till svedala för att så småningom fira jul med oss och jag tror bestämt jag kommer ta en tugga i pruttungens kind för den har blivit mer rund och go. Han växer som en bängnöt. Varför växer de så fort?
Nåja... det blir roligt och mysigt. Men nu är det hög tid att bege sig till Ica för att fylla på kylskåpet en aning.
Fridens...
Game all over again
Jorå, de e kul när det rör sig. Ironi.
De sista veckorna hade jag inte önskat någon, inte ens min fiende. Jepp, självömkan var det här.
Men tänk för att så illa är det faktiskt inte... inte riktigt än.
Min arbetsgivare och jag har kommit på kant med varandra rejält och anledningen till det kan jag inte ens svara på eftersom jag inte vet vad jag gjort för att denne tycker inte ens jag är värd att kommunicera med.
Dödskul. Jo och sen när jag ifrågasätter varför jag jag inte får ett svar så blir jag bestraffad med än mer arbete förlagt på kvällar OCH helger plus rent kärring-skitsnack bakom min rygg...
Sen när jag faktiskt får ett riktigt utbrott och nästintill inte frågar utan med en mer fientlig ton frågar vad fan det är frågan om så har denne MAGE att bryta ihop själv och påstår sig agera på detta sätt för att jag är tänkt bli befordrad till sommaren och behövs därför "trimmas" in i arbetet... FÖR HON ÄR JU MED BARN OCH VILL ATT JAG SKA TA ÖVER HENNES TJÄNST när hon går på mammaledighet.
Och att hon har ju inte vågat berätta det för att jag själv precis, ja, nu skriver jag det... varsågod; jag har ju precis själv gjort en abort.
Det är enkom och ENDAST därför hon varit en jävla elaking, pain in the ass, suttit som en böld i min stjärt, tvingat mig att arbeta sedan igår 14 dagar isträck utan EN dag ledigt för annars... ja hoten finns där också om att påverka min lön.
Jag har slitit röv IGEN för en simpel jävla skitmänniska och varsågod... min avskedsansökan kommer att ligga på dennes skrivbord så snart jag hittat en ny väg.
Jag griper i alla strår jag kan. Ångesten är stor över att det blivit så här. Hon har lyckats fryst ut mig med en rad påhitt och hon gör inte ens ett försök till att dölja det.
Man pratar inte med mig, bara lämnar skiten på mitt skrivbord och säger "Ha en trevlig kväll med detta..." och går sen med ett vidrigt jävla flin.
Vi är snart färdiga med varandra på riktigt hoppas jag. För jag är så trött på att ha ont i magen, klump i halsen och gråta över något jag inte ska gråta över.
Och när jag går då går jag med segeranda och med ett stort fett långt finger högt upp i luften.
Man får väldigt gärna ogilla mig och ha all den prestandan som tillhör en skitmänniska men då vill jag ha allt uppkastat i nyllet DIREKT annars kan man hålla truten.
Och befordran eller inte. Jag är INGEN jävla hackkyckling och jag skiter fullkomligt i den tjänsten... jag nästan njuter istället av tanken på hur fan hon ska lösa det när jag går med mössan i handen, tackar för mig och lyckas med det faktum att fylla upp både MIN och hennes egna tjänst när hon tar ut sin första föräldralediga dag. Grattis.
Att jag har en blåtira som nu nästan är borta kan jag leva med men ett sådant svek och ett sådant övertramp på mig i min yrkesversamma roll kommer jag ALDRIG acceptera.
Jag älskar att jobba för mycket och är nästan alltid helhjärtad i det jag gör... jag är inte självgod men jag har arbetat oklanderligt. Och jag spyr hellre ur mig själv här än ger igen med samma medicin, det är inte min grej för jag är karma-troende också. Men jag är trött och ingen är nog mer ledsen än jag över detta av alla parter just nu.
Fast jag ger ju aldrig upp. Jag jagar som sagt var alla strår jag kan och rycker i väldigt många trådar nu för att ta mig ur min ofrivilliga arbetssituation som går ut över hela mitt liv på ett sätt jag inte vill.
Må dem brinna.
Jah ina yuh life
Kanske är mitt liv från och med nu förändrat på ett sätt jag aldrig någonsin kunnat förutsätta eller förvänta. I det stora hela så har jag inga förväntningar... för jag har blivit besviken förr. Mitt sinne är rent och öppet, mitt hjärta har börjat öppna upp sig mer och mer men utan förväntningar.
Jag vågar inte annat, ändå slår tanken mig, kanske är mitt liv förändrat till ett annat och kanske bättre sätt för resten av mitt liv.
Jag har fått tillbaks en del av mina rötter. Eller fått tillbaks. Jag lär än så länge känna.
För ett par dagar sedan gav sig min enda farbror sig till känna efter att jag snubblat över honom. Konversationerna är i full gång, skratt men också en stor sorg över vad som blivit, det som var. Att vi aldrig lärt känna varandra. Att det är 20 år sedan sist vi sågs, jag hade väl knappt blivit blöjfri då. Han var en ung man som levde sitt.
På köpet har jag fått två nya kusiner. Småttingar. Jag ler och skrattar för där är konversationen i full gång också och jag kan inte bli annat än full i skratt när man får "äntligen!! jag har haft hundra tusen frågor om dig, mina andra kusiner jag aldrig någonsin träffat, jag har undrat så vilka ni är, heter, bor, gamla!". Det är inte bara en annan som undrat och saknat. Trots att jag faktiskt funnit mig och hittat en ro ändå i att inte veta eller gräva i gammalt. Men de är lite yngre och vid den tidpunkten man behöver svar som allra mest på familje- och släktfrågor för att bilda sig en uppfattning om sina rötter.
Det är underbart. Jag förklarar på bästa, möjliga vis jag kan. Utan att för den delens skull svara på den mest angelägna frågan... jag vet ännu inte hur jag ska svara.
Det finns en rad frågor om deras farbror så även tillika vår biologiska far.
Jag funderar på det. Jag har kommit till en punkt i livet att... det var så länge sedan nu att vissa saker behöver man inte nämna. Och ska man inte nämna kanske... vissa saker måste människor få upptäcka själva.
Det är som det är. Men glad och nyfiken är jag. Som bara den. Det märks nog för jag är lite mer osocial än vad jag redan är.
Fridens.
